Teaterforum 2-3, 2017

omslag_tf2_3_2017_250px

ATR firar 40 år och står
inför ett vägval



I år firar ATR 40 år, vilket vi gör med ett härligt firande i Fagersta där vi haft kansliet i så många år innan vi flyttade till Västerås. Så mycket har hänt på den tiden, inte bara i ATR utan i hela samhället i stort. Jag har inte varit med under hela resan, jag var inte ens född när ATR bildades. I Falun om jag förstått historieskrivningen korrekt.
Jag gick med i min första ATR-förening för nästan 20 år sedan. I en ungdomsgrupp på Östersunds Teaterverkstad. Där någonstans upptäckte jag mitt intresse för teater och att få stå på en scen, men det var också där som jag hittade glädjen i att engagera mig ideellt.
Från mitt första förtroendeuppdrag som valberedare på teaterverkstan till att i dag vara fritidspolitiker och ha den stora äran att vara ordförande i detta förbund har vägen inte varit spikrak, men det har hela tiden varit inom amatörteatern som jag hittat kraft och glädje i att fortsätta lägga min fritid på både styrelsearbete och golvmålning.
Men under mina år, både som aktiv i en förening och som förtroendevald i förbundet, har jag börjat ana en förändring i samhället, en förändring som i allra högsta grad påverkar oss och vår verksamhet. Idag erbjuds vi så oerhört många olika möjligheter när det gäller vår fritid. Så mycket andra saker pockar på vår uppmärksamhet. Internet och smarta telefoner har gjort att sociala medier och underhållning bara är på en armlängds avstånd och antalet möjliga organiserade fritidssysselsättningar skjuter i höjden. Det är en utveckling som jag på många sätt tycker är bra.
Men... Med så många alternativ kan amatörteatern lätt uppfattas som en vara bland många andra. Vi får medlemmar som kommer till oss för att konsumera en upplevelse, upplevelsen av att stå på scenen och vara med i en produktion. Den begränsade och dyrbara fritiden gör att vi kanske bara har möjlighet att vara med en kväll i veckan och sedan en föreställningsperiod, att vara med i en styrelse eller städa foajén blir lätt bortprioriterad för det som är huvudsyftet. Att få stå på scenen.
Vi har, så länge jag varit med på Östersunds Teaterverkstad, haft en mindre medlemsavgift för vuxna än för barn och ungdomar, just för att vuxna inte bara förväntas ta del av verksamheten utan också vara med och driva verksamheten framåt. Men när uppslutningen på gemensamma aktiviteter som inte är rep blir sämre och sämre har vi hos oss börjat diskutera om det är möjligt att fortsätta med den tanken.
Men här blir det ideologiskt svårt för mig. Höjer vi medlemsavgiften accepterar vi att våra medlemmar bara kommer och tar del av ett utbud som vi serverar. Vi kommersialiserar utövandet av teater. Samtidigt är vår, och säkerligen många andras, ekonomiska situation sådan att vi inte har råd att betala någon för det jobb som våra medlemmar tidigare gjort ideellt. Vem ska då utföra det arbetet?
Jag ser att det här är något som rör hela förbundet, ett vägval inför framtiden. Ska vi hålla hårt i vår ideologi om folkbildning, medinflytande samt demokrati, kanske riskera att tappa medlemmar men vara med och forma vår framtid. Eller ska vi förändra oss mot en efterfrågan av att kommersialisera utövandet av kultur och sälja amatörteater som en vara. Sträva efter så många medlemmar som möjligt med olika erbjudanden och anpassa oss efter vår samtid.

thomas
ATRs ordförande, Thomas Dahlberg